LASSE LARSSON

Detta skerv jag på facebook i sammband med dödsfallet.

Har just fått ett sorgebud. Min lillasyster har just lämnat jordelivet och det för tankarna till vår uppväxt i Häckeberga. Det skilde inte mer än ett och ett halvt år oss emellan. Det fanns inte fler töser i din ålder utan du fik leka med pågarna och det klarade du bra för var det någon somrtetades var du inte sen att försvara dej och kanske även mej. Där vid Vettekillan var milsvida skogar på tre håll och det var där vi höll till när vi lekte och gick stora rundor och gjorde upptäckter ibland ganska långt hemmifrån så våra föräldrar blev ibland riktigt oroliga men vi dök upp förr eller senare. Jag skulle kunna skriva en liten bok om vår uppväxt men jag slutar med att det är med stor saknad jag tog emot budet. Vila i frid Ingrid sysster min.

Det fanns inte mycket förströelse där uppe i skogarna men om söndagarna fans det skjutbana i Genarp där man sköt med riktiga vapen s.k. Mauser med stor eldkaft och där tilllbringade vi de flesta söndagarana under flera år. Det var inte bara att skjuta utan där var mycket bra kamratskap och vi fick hjälpa till med markering och igenklistring av kulhålen. Vi var tre syskon som deltog i dta, förutom jag själv också Sten och Ingrid och jag blev väl inte så bra men Sten och Ingrid blev riktigt bra på att pricka rätt. Undder en normal söndag sköt det från 100 - 200 -och 300 meter.

Några gånger annordnades fältskjutng och då placerdes figurer i olika storlekar i terängen och då tjänsgjorde vi med markering och klistring av träffar. Det var stora arrangemang med något hundratal skyttar från närliggade föreningar och tog en stor del av dagen.

Ett annat nöje var att fiska. Det fanns två stora sjöar innom räckhåll både Häckebergasjön och bokesjön var fiskrika och det blev turer dit men som regel blev bytet magert med någon liten abbore som inte var lönt att laga till men kattn blev glad. Som lite extra krydda så var det inte tillåtet och då tillkom just sänningen då jgare Jonsson skrämde oss om han kom på oss.

När jag gick i skolan i slutet av 50-talet och början på 50-talet var vintrarna ganska stränga med mycket snö och tjocka isar. Jag minns en vinter när vattnet i kranarna frös och så även bäcken som rann ca 100 meter hemifrån. Vad göra? snön låg halvmeterdjup och korna och hästen vr törstiga. Jo! ca en kilometer hemifrån vid ett rivet torp (Gröneberg) fansns en killa där vi högg en vak och hivade upp vatten och på så vis fick dom drika så mycket dom ville. Sedan var det bara att  gå tillbaka i den upptrampade stigen i det halvmterdjupa snötäcket.

Det fanns två hundar på torpet, en vallhund Tusse och en dansk-skånsk, terrierTessan som blev våra kära vänner och lekkamrater. Tessan var med oss vart vi tog oss iväg och Ingrid dresserade henne att utföra olika saker som att sitta på pakethållaren på cykeln lungt och fint även om turen gick ända till Genarp , hon förväntade sig lite godis och hon var ju en klok hund. En dag tyckte Ingrid att det kunde bli bra att köra hundspann  med de närvarade hundarna och hon spände på något sätt  dom framför en liten vagn som vi hade det var Tusse, Tessan och en uppvatande kavaljer som hette Moppe, och så bar det iväg,Tusse och Tessan drog iväg men Moppe var inte alls med på noterna utan satte sig occh spjärnade emot vilket inte hjälpte honom utan han  följde med antingen han ville eller ej.

Har fått förfrågan o mina minne av mina andra syskon, då främst Sten som var lite äldre än jag själv men det gick inte lika lätt at framman dessa minnen då vi inte ha samma kompissar tack vare åldersskillnaden men det dyker upp några och då präntar jag ner dessa.

Från skjutbanan var det samma som jag skivit ovan, men Sten avancerade till att även vara skjutledare några söndagar om året, han var för övrigt duktig skytt och vann flera priser.  Han deltog i flera mästerskap och skaffade sig ett eget gevär då föreningens var slitna och precisionen blev därefter. 

En annan lite dråplgare episod utspelade  sig många år tidigare. Vi hade en äng där korna ibland brukade beta men på vintern blev det översvämmning och då lekte vi där med bl.a. skridskoåkning, dena blev ju inte så bra då vi hade s.k. sillarör som spändes fast på både stövlar och pjäxor med stabiliteten därefter. Men episiden jag tänker skriva om var på våren då isen töat bort och Ingrid och jag tog lilla satkaret och skulle anväda det som båt vilket inte blev så bra, men Sten ville vara bättre och tog ett tomt oljefat  och satte sig grensle över det men det gick ju inte att hålla balansen och efter fatet rulla blev det ett doppb i det kalla vattnet.   

Ytterliggare något kul minne är när vi gick en runda till Allmäningen. Det var både Mor, Lennart, Sten, Ingrid och jag. Det var en bit att gå och vi skojade och lente och Sten blev pinkenödig och såg ett hål i marken och där pinkade han. Men vad han inte viste var att det var ett jordgetingbo och dom blev upprörda över tilltaget och kom ut i en stor svärm men var inte eiktigt klar med vad som hänt och sten och Lennat sprang på ett håll och vi andra stannde kvar och getingarna förföljde de som spang och lämnade oss i fred. Det  märliga var att ingen blev stungen.

Ett annat minne är: Det var strax efter andra världskrgets slut och bensinen hade börjat komma tillbaka och bilar som ståt  uppalade under kigsåre togs fram och söndagsnöjet var en biltur ut i naturen vilket aldelles skert var mycket trevligare än dages ytlandsresor. I närheten av Vettekillan fanns tre fina ställe att stanna och fika på och eftrsom alla platser Häckeberga hade namn så blev Den stora boken, Hjortshol och stora granen och desa låg på vars sitt håll henifrån. just vid detta tillfälle hade en bil stannat vid de sftore granen och Tessan som höll noga koll på dessa tre platser stck iväg dit och tiggde godsaker. Hon kom så småningom tllbaka med en påsen med eett wrierbröd i, om hon fått eller snootdet vet vi ej, nen hon ville ha hjälp att  komma åt det Wienerbröd var inte vanliga för oss så vi delade det på tre och åt det med andakt. Den store boken var ett vårdträd som tidige anväänts av kistbärare när någon ssom bott längre ut alidit och kistan skulle bäras till kyrkan i Genarp, pltesn  kallades för Vilebjöerna (Vilobokarna)